Senaste dagarna har jag vart så sjukt trött så jag knappt kommer upp, vad göra??

I måndags firade jag och M 2 år ihop. Vi fick åka en fin och snabb bil, tydligen så fin att folk åkte om oss på motorvägen fotade, vinkade, log och gjorde tummen upp ( men det var väl för att jag satt i bilen och inte själva bilen va ;);) ).

Vi åkte till Linköping och åt tapas. I love Tapas!!! Man får lite av allt gott.

Jag åt:
Vitlöksbröd med aioli
Bbq kycklingspett

Grillade tigerräkor
Chevreost toast med honung och valnötter

Svamprisotto

till detta ett glas Sangria

(tänk om varje måndag var sådär ... :P )

 

Innan vi for hem visade M en racingbana i linköpingsområdet ( superspännande ........... )
och så hälsade vi på M's kompis N och hans tjej L som jag aldrig träffat tidigare.

 

Vaknade på tisdagen.... med nöd och näppe... och kom på att jag hade en tid till doktor Ahlstrand kl 11.

Tur att jag kom på det.

( Kom ner kvart i 11 nått sånt, för mig är det viktigt att vara i god tid ).

Satt ner och vänta...

Tyvärr är samhället på nått sätt så att man förväntar sig att de är 5 minuter sena...

11.05  - ja men nu kommer han väl snart

11.10 - ja nu fick hon komma in , men hon satt ju här innan mig

11.15 - jaha nu fick de gå in och de kom ju efter mig

11.20 -nu börjar jag bli jävligt irriterad... inte bara att man ska vänta men jag börjar kl 12 faktiskt..
11.20 går jag till receptionen och frågar vad är det som händer....receptionisten ringer upp, och hon bekräftar vad han sa, ja jag vet att jag är sen... ja men bara 25 minuter sådär... man kan då inte skicka ett meddelande så någon om han inte själv kan göra det att ge mig lite info.

Han öppnar en dörr långt ner i korridoren och kliver in, möter altså inte upp mig...

Skyller på en tidigare patient, han hade altså inte ens en patient de där 25 försenade minuterna...

( kokar innombords )

JAG får dra en resume för honom om vad vi gjort senast... ( saker han borde läst på om om han hade haft tid för mig... tid för mig som ber om hans hjälp, som betalar för hans hjälp, som sitter och väntar på hans hjälp, han verkar vara riktigt intresserad av att hjälpa mig ).

 

Alla prover jag tog föregående vecka var utan anmärkning.

I korta drag sa han....

1. Detta kanske inte är det ultimata karriärsvalet för mig. Jag invände då, jag kan köpa hesheten inte blir bättre av att skrika på ett pass. Men att träna motionera 2-3 ggr i veckan är något jag har avsikt att fortsätta med. Påtalade också att jag kände av detta redan i början på gymnasiet ... hans svar.. ja men vi rekommenderar inte någon med handeksem att bli frisör t.ex. Men vart föreslår han att jag ska jobba då där jag inte träffar en människa är det bättre att bli kriminell och sätta mig i en isoleringscell??? Där behöver man ju inte träffa nån.. då kanske jag blir "frisk"

 

2. Jag fick en remiss till öron, näsa hals. ÄNTLIGEN!

MEN, jag ska inte förvänta mig att de har någon mirakellösning ( bom )

Jag är ett lågprioriterat fall, det är ju inte så att jag har cancer direkt ( bom )

Detta är vad han säger till mig ...... inte riktigt klokt.

 

Jag är glad att jag fått remiss iaf... men det han säger är att du kan få en remiss men de kommer inte kunna hjälpa dig nått vidare värst.....

Träffade mamma och var så himla ledsen och uppgiven efteråt.

 

Nej nej.... men det är ju inget fel på mig.

Så att jag är hes, förkyld, halsont, huvudvärk etc .... det är för mig vardagsmat och precis som vanligt.

Så nu vet ni det....

 

Nu är det onsdag, och jag ska till Matilda för kaffe.