Nu har jag och Johan tittat på Marley and me.
Och det blir väldigt känslosamt på slutet..och tankarna börjar vandra iväg från Marley och istället till känslosamma saker som har hänt i mitt liv.
Då är jag så glad och tacksam att jag har en kille, som verkligen förstår.
Han förstår mer än vad jag tror, jag behöver inte säga nått, men han svarar på mina tilltal, tilltal som jag endast säger för mig själv i huvudet.
Tack! <3